"take that write great fuckin´ love songs man"- shaun ryder
just nu färdas thesocialistbicycle på en ganska vinglig väg, därav den infrekventa takten på inlägg. men häng kvar, jag tror jag hittat något att läsa som kommer hjälpa mig
ok: jag är inte den som lägger en massa citat på huvudet och går runt och tänker "hmm, det var bra sagt, det ska jag använda som en ledstjärna i mitt nya liv". men citatet ovan, som jag läste i en the face på 90-talet tycker jag är helt makalöst, sant och oväntat. take that skrev ju verkligen fantastiskt jävla bra låtar, inte bara om kärlek, de har dessutom skrivit minst två låtar som kommer in på min 25-bästa-låtarna-någonsin- lista, never forget är en av dem. när jag tänker efter så är citatet nog faktiskt den enda av värde som fastnade av säkert 40 000 timmars läsande av the face, i-D, och andra brittiska tidningar jag köpte mellan åren 1990-2002.
igår morse tog jag den långa vägen till jobbet, jag var sur och tvär och världen var emot mig. mest av en slump svängde jag höger istället för vänster och bestämde mig för att jag skulle kolla in om veldodromen hade städats.
tyvärr hade den ju inte det och ungefär där det närmaste huset ligger, ligger också en hel huvudstads samlade fimpar, hundbajspåsar och annat obehagligt som jag inte hade lust att få upp på ryggen denna morgon. det är väl priset man får betala för att inte ha några stänkskärmar. men jag bor ju för tusan inte i göteborg eller?
jag svängde iallafall svagt vänster och blev först hindrad av en bulldozer men efter lite trixande hittade jag iallafall en alternativ väg
jag hade cyklat här förrut men det var något med min sinnesstämning som gjorde att det blev som en helt ny väg, kanske var det de fem pojkarna som sjöng i lurarna, kanske var det bara något inombords som släppte
"there is a road going down the other side of this hill"- take that
just take thats texter kanske inte är deras starkaste sida men ändå, just de fånigaste saker har en tendens att fastna i mig just nu.
jag drämde till ajpodden, och körde never forget ytterligare en gång, den är ju så fin
"we´ve come a long way, but we´re not too sure where we´ve been
we´ve had success, we´ve hade good times, but remember this
been on this path of life for so long
feel like i´ve walked a thousand miles
sometimes strolled hand in hand with love
everybodys been there"- take that
kom till jobbet sent, svettig och glad, tog sen den långa vägen hem
"we´re only people, we´re only people"- take that
"And we've looked each day and night in the eye"
SvaraRaderaSå jäkla vackert! Och tsbs lördagsfunderingar gav mig tårar i ögonen.
För övrigt åkte jag buss idag, det var flera från Göteborg på bussen, en hade gröna kaninöron från Liseberg, jag märkte att de andra också hade velat ha.
Take that, nkotb mfl. Aldrig hört dem. Minns att min styvdotter var kär i någon som hette Nick men vet inte vilken pojkgrupp det var.
SvaraRaderaSjälv var jag på andra sidan och blev både hånad skrattad åt och bespottad för att jag lyssnade på steve earle, dwight yoakam och lyle lovett
if deep in the night
you hear a voice calling
lost and alone
barely able to speak
with each weary step
through cold shadows
they stumble
blindly along
frail, hopeless and weak
won't you set out
a travler's lantern
just a small light
that they might see
to guide them back home
before they wander
into the dark billows
that crash on the sea
D. Yoakam
att den gamla stridsyxan mellan pojkband och country inte är nedgrävd än! den verkar segare än kampen mellan synth och hårdrock. vi här på tsb finner däremot inga skäl till att dra gränser mellan olika genrer, vi älskar all musik hejvilt och på högsta volym, även om det finns vissa invändningar på redaktionen mot dansband, västkust(AOR), och tocken där modärn intellektuell jazz.
SvaraRaderafö vore det kul om dwight tände den där lanternan nån gång.