1989 kom martin scorsese ut med en liten film, life lessons, som mest verkar vara gjord för att få tiden att gå. jag tycker att det är en av hans bästa filmer, kanske en av de bästa jag någonsin sett.
kort handlar den om en etablerad cykelbyggare i new york, lionel dobie, och hans assistent, paulette, som lever i ett slags symbiosförhållande och som på var sitt håll försöker komma vidare med sitt cykelbyggande.
i en sk nyckelscen frågar paulette den store mästaren om han tycker hon har någon talang.
han svarar ungefär:
"det där måste du komma på själv, om du funderar på att ge upp var du ändå ingen bra cykelbyggare till att börja med."
hon blir förbannad, frustrerad och går ut i stora cykelbyggarrummet för att skälla ut honom men där står han, istället djupt försjunken med att få ut det mesta ur en jack taylor tandem och hon blir stum, stående inför sån skönhet och sån precision i hantverket att hon smälter och via hans hantverk finner inspiration till sitt eget cykelbyggande. se där: en livslektion!
det är fortfarande en glasbeströdd serpentinväg jag färdas på och jag finner ingen ro till att skriva ner mina inlägg, men jag vill ändå passa på att delge er en av de finaste livslektioner jag fått den senaste tiden:
"ha roligt", eller som det faktiskt uttalades "ha woligt"(småländska dådåra)
igår blev jag lite övermodig tror jag och anmälde mig visst till siljan runt. jag fattar inte vad jag tänkte på mer än att det skulle bli just woligt och det behöver man ju ha, lite woligt.
nu behöver jag bara en tub med kopparpasta, ett C-60 med procul harum och fem timmars arbetsro...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar