i vår lilla serie kring den franska revolutionens valspråk har nu turen kommit till fraternité, dvs broderskap(och för er frankofila cyklande systrar betyder det ju såklart systerskap).
ni som börjat cykla så smått har ju märkt att det inte längre är så där tomt på cykelbanorna som det var för ett par veckor sedan, ljuset är här och med det har en mängd nya cyklister anlänt och vi hälsar dem välkomna å det varmaste. men: varför saknas broderskapet? jag försöker se de flesta i ögonen eller ibland går det ju lite för fort men ändå, de flesta ser så plågade ut därute. var finns sammanhållningen hos oss cyklister? var finns glädjen? jag stötte på en man igår på krönet av liljeholmsbron och vi började språka lite kring fenomenet cykel-polo, det var trevligt att i femton tjugo minuter stå och språka lite kring något så spännande, kan man säga att vi rent av bondade lite granna? ja, varför inte? det gav iallafall mersmak.
men jag saknar något, en slags "vi" känsla, inte bara på cykelbanorna utan även i cykelaffären, vid pumpen, och vid inlåsning. jag vet att det bor en cyklist en trappa ovanför mig i mitt hus men han säger knappt hej när vi ses, trots att jag ser ganska cyklig ut. kanske ser jag inte tillräckligt cyklig ut, saknar ju klapp klapp skor för jag kör ju med clips...(och lycran har åkt in i ett mörkt hörn i garderoben).
är det likadant med andra utövare, ex joggare? jag vet inte
en del av er kanske kommer att glädjas åt det faktum att jag tror jag tog mina första stapplande steg in i jonathan richmans värld imorse, det var kul och jag vill ha mer, synd att rundan blev så kort men jag åt en lång frukost med en fyraårig kille som envisades med att dra ner mina byxor så jag kom inte iväg.
en sista sak bara, imorse var det rejält kallt och jag har upptäckt att om händerna en gång blivit frusna är det väldigt svårt att göra någonting åt saken. se till att ha varmt på fingrarna idag.
och en sista sak bara: jag tror jag kommit på vilken sorts cykeltyp jag är och det ord jag tror beskriver mig bäst är inte så smickrande eftersom en monoton, jämn stil är eftersträvansvärd inom cykel men jag känner att jag mer och mer kan beskrivas med engelskans erratic, dvs nyckfull, excentrisk, och oregelbunden. men det finns väl plats för alla här på jorden.
Ja jag cyklar ju inte så mycket, än, men springer gör jag. Redan där finns det något att vara uppmärksam på. Man kan jogga, löp-träna eller springa. Finns det sådant inom cykel också? Det kanske är så att människor gör olika saker. En som joggar hälsar inte på en som springer, en som löp-tränar hälsar inte på någon som bara är ute och springer och vice versa och versa vice. Ja, vad vet jag, alla borde väl hälsa på alla i en perfekt värld, och precis som tsb, tycker sig vara, så är världen ju lite "erratic" så vad som helst kan hända eller inte.
SvaraRaderaFörresten så är J R "Her Mystery Not of High Heels & Eye Shadow" ett bra album
Nu har jag sovit och funderat lite till på detta fenomen och jag tror att det är hastighet och klädsel plus lite annat som skiljer sorterna åt. En joggare har inte kläder som "andas" och springer dessutom med rätt tunga steg utan att ha koll på hur man ska hålla armar och sitt löp-steg osv. En som springer har lite snajdigare utstyrsel men fortfarande inte så hög fart, däremot så ser man en medvetenhet krng hållning, armföring och löp-steg, en person som löp-tränar har snabba kläder och ett lätt löp-steg, lätt arm-föring och en väldigt snabb fart.
SvaraRadera//Mme B
mycket mycket intressant. detta med löpning blir mer och mer...naggande ju mer jag läser, kanske är allt bara uppbyggt kring dessa delar av något. och musiktips tas alltid emot med glädje. jag och mina barn dansade faktiskt till en skön video med JR imorse, som presenterade en dansande kamel och fyra likaledes dansande tjejer i en slags egyptisk atmosfär. inspirerande!
SvaraRaderakanske någon borde ta och skriva loss lite kring detta med löpningens clandestinium, jag skulle bli följare direkt!