ciao rabbit!

jag gillar inte talking heads. har aldrig gjort, kommer aldrig göra. jag har gjort många försök, tro mig, men det kommer inte att hända. som jag kom fram till i det där rummet- jag vet inte vad jag vill men jag vet vad jag inte vill.

det här är min väg till jobbet. jag börjar i en fd arbetarförort(oss emellan ganska på väg upp...), cyklar förbi industrier och infrastruktur, sen in på södermalm med trafik och joggare och föräldralediga och minigolfare, parkarbetare och alla de där andra och sen in i en bizarroversion av nybyggen: hammarby sjöstad. det tar ungefär 20- 25 minuter, beroende på hur svettig jag vill bli. poängen är att förut tänkte jag lite på den här lätta rundan, på allt möjligt faktiskt, allt möjligt gick runt runt i huvudet. nu, med fixien, är det som att jag försvinner mentalt på gatan i örnsberg och vaknar till utanför jobbet. för jag tänker ingenting alls. koncenterar mig bara så pass mycket jag kan på pedaler, backar, rakaste möjliga vägen.
men ändå är det någonting som händer med mig, om ni förstår?
jag tror nämligen att det är någonting bra och att det är just det som gör att jag cyklar, att det är just det som skänker mitt cykelliv en mening. förmodligen kommer jag även att analysera sönder även detta men just nu känns det fint.
som en trevlig dansk sa till mig en gång i false bay, sydafrika: "håll så keft man"

jag har iallafall efter mycket motstånd börjat läsa david byrnes bicycle diaries och den är väldigt väldigt bra. han borde blivit författare istället för att hålla på med musiken. nåväl, han fick iallafall spela med arthur russell eller om det var tvärtom, alltid något. och det är ju lättare att göra val åt andra än åt en själv. om jag lyckas läsa ut den finns den till utlån om ett par dagar.