"mountains, lakes, and the human race"

när jag var en sisådär fjorton femton minns jag att jag spenderade mycket tid ensam eller tillsammans med en vän, cyklandes runt på måfå, utan mål eller mening. det var kul att känna sig så fri, världen blev större och man kunde åka förbi flickors hus utan att behöva känna sig dum. om nån såg en var det bara att öka takten lite så hade man passerat.

idag var en sån dag, jag hade sett fel i kalendern och fick plötsligt en halvtimme över och åkte runt på måfå med en läsarfråga i huvudet: "vilken cykeltyp är du?". här finns det ju två sätt att tackla frågan, antingen det mest självklara: vilken typ av cykel cyklar du på, alltså mtb, racer, singlespeed osv eller så kan man se det från en mer filosofisk synvinkel, ungefär vilken typ av cyklist är du, aggressiv, lugn, stressad, koncentrerad, uppe i det blå osv

jag tror inte jag kom fram till något svar för jag tänkte nog mera på de där veckorna i augusti för länge sen när jag cyklade omkring, på en röd cykel för övrigt, och kände mig som vinden.

jag vet det är sent och jag börjar känna mig slö och då kanske det inte är riktigt den bästa tiden att skriva på, men ni känner ju mig nu och är väl införstådda i att här blandas högt och lågt.

ett råd bara: det är fortfarande kallt, speciellt på morgonen, så vänta ett par dagar med att plocka bort dubbdäcken, augustus pablo kan gott få spela lite mer



den privata psykedeliska rullen

när det är natt och det snöar och saknaden blir allför stor finns det bara en sak att göra: dra på sig merino och en lindrigt ren cykelhjälm och bege sig ut i natten. dräm på lite chemical brothers när du ändå är igång och känn hur kroppsvärmen liksom höjer sig ovanför 40- strecket. jag trodde aldrig jag skulle skriva det här men med peter lemarcs ord: det finns inget bättre. 
och för eder fotoentusiaster därute: bilden ovan hade aldrig blivit till om jag inte en gång i livet stått på en strand utanför kapstaden och i livets hårda skola fått lära mig hur man tar bra regnbilder av en man som enklast kan beskrivas som lång. 
igår kom mitt polska riktställ på posten och för er som undrar: det motsvarade förväntningarna med råge. 


jag vill inte bli som andra mänskor är
vill inte äga en nyckel, vill inte tvätta min bil(men gärna min cykel!)
jag vill att det ska vara fritt, jag vill att det ska vara äkta


jag undrar vad den käre bernhard tänkte när han skrev de raderna och jag undrar hur mycket han cyklar och på vad han cyklar och framförallt undrar jag vilken färg han har på sin cykel

färglära

hej gott folk och fantomendiggare!
varför ska detta med färg vara så svårt för den gemene cyklisten? jag vet inte men ett som jag vet är detta: fram till 2008 hade hela min maskinpark bestått av röda cyklar. fråga mig inte varför, det är väl så att ibland gillar man något bara. sen fick jag väl nog och insåg att detta med färg var, inte oviktigt kanske, men att det kom ganska långt ner på skalan. nuförtiden äger jag inte en enda röd cykel. mina röda cykelväskor är däremot röda, det ni!
undrar vad gerhard richter, den gamle stöten, tänker om att han inspirerat tusentals fixie- cyklister till att byta färg på sina åk genom målningen "1024 färger" som kom 1966?

eller tror ni han var nöjd först 2007 när han drämde till oss med ännu fler färger i "4900 farben"?

jag vet bara att när jag besökte den fina utställningen "atlas" i new york 1996 fanns inte detta med färg, eller ens cykel i mitt huvud, tänk hur livet kan förändras. 

gerhard säger bl a:

“One has to believe in what one is doing, one has to commit oneself inwardly, in order to do painting. Once obsessed, one ultimately carries it to the point of believing that one might change human beings through painting. But if one lacks this passionate commitment, there is nothing left to do. Then it is best to leave it alone. For basically painting is idiocy.”

sån jävla tur att vi här på thesocialistbicycle inte målar tänker jag när jag läser detta. vi är istället ganska nöjda med att vara vevande idioter utan tilltro till någonting egentligen. ja, vi tror ju på cykel och är ganska dedikerade måste jag säga och vi tänker ganska mycket på vilken färg det ska vara på våra cyklar...

men sa du inte just nyss att det var helt oviktigt detta med färg?

jo visst, men det kan också vara väldigt väldigt viktigt. 

vi får helt enkelt ta och vända oss över kanalen och se vad de kan bju på:

peka på en annan färg och du pekar rakt ut i luften. 

hej vita killen, vad gör du i bostadsdelen av stan?

cykelns james nachtwey

(ja ursäkta då men jag kunde inte hålla mig, ibland kommer man in i såna tankebanor och kan inte riktigt släppa dem, hur mycket man än försöker. igår, när jag lycklig och säll befann mig i en snöstorm på essingeleden kom jag att tänka på lance armstrongs fina ord om att det inte är  cykeln det kommer an på. jag försökte besvara en del läsarbrev under färden men vätan gjorde ajfonen obrukbar. får se vad jag mäktar med inatt, då borde jag iallafall ha tillgång till en lindrigt torr stationär dator. och för er som undrar: det är klart att vevar kommer i många olika former och längder, men de bästa, enligt min uppfattning är de som är 170mm.) 

pappas fabriksnya påse

vad fyller pappa sin påse med när han är ute på sina farliga uppdrag i staden? jag vet att många av er undrat, många tänkt tanken men så har jag svischat förbi, för fort för de allra flesta att hänga med i svängarna, ännu mindre hinna ställa frågan, så svaret är:

påsen innehåller

nämen! pappa har en påse i påsen!

och vad gömmer sig därinne? en påse skittles?

jaha- bara en sån...så besviken jag blev...men sugen på att skriva mer om cykel och erotik 

jaha, o lite sånt också, jag det var ju bra.

vänner- med det här och kanske en extra slang om det är sommar klarar man sig långt, långt bort ifrån världens bekymmer och gnat. 

den sista låten på andreas mattssons kick deaths ass är en väldigt vacker och nästan knäckebrödskrispig låt som jag hört en miljon gånger förut men det är någonting med denna som bara knäcker mig. är det för att jag upplever den som så totalt ärlig och inte räds för att vara fånig? kanske. kanske är det för att en ännu äldre man skriver om ren kärlek på ett utlämnande sätt och ändå har värdigheten i behåll. jag tror att det är så enkelt att andreas har någon som väntar på honom med ett leende på läpparna och det är därför han ser så glad ut på omslaget. 

de bästa vevarna görs 170mm långa!

vad jag tänker på när jag cyklar på vatten

svaret är väl faktiskt ingenting eftersom det kräver sin man och en jäkligt hög kadens att hålla sig flytande, jag har ingen ork att tänka på någonting. 

vet ni vad? jag har börjat fotografera igen, det betyder inget för er men för oss här på tsb är det stort, jag t o m fotar med glädje, likt en cykelns brassai sticker jag ut nattetid för att fånga den speciella blåa timmen och andra fenomen. igår stötte jag på en ufo- hämtning i 

aspuddsparken, det var nära att de fick mig men tack vare cykeln kunde jag undkomma. men jag såg e.t och det var stort!

kände mig ömsom som

cykelns gursky

ömsom som 

cykelns hütte

ömsom som 

cykelns ruff

ömsom som

cykelns höfer

(jag vet- det här internskämt-med-mig-själv grejen får jag sluta med, det borgar inte för gott samförstånd och jag ser redan att jag tappar läsare)

jag vet inte om det är självkännedom eller om det är en riktigt kris men det är iallafall kul att vara tillbaka i mojos prenumerantregister igen. tack till alla i sandsborg för det!

vi ses när jag lyssnat på 1972/1973(glömmer alltid vad den heter) med josh rouse ett tag

kliv ut i solen...

kliv ut i världen och älska någon...


inatt när jag, precis som vanligt, låg och tittade upp i taket och tänkte på det här med om det skulle gå att äta musik, en vacker och helt rimlig längtan f ö, tänkte jag också på detta: om det gick att äta musik och sen hamnade på en öde ö: vilken musik skulle man isåfall absolut INTE vilja ha med sig. fastslaget sen länge är dansband, hårdrock, och vissa former av jazz och sen kom jag på ytterligare en och det är den där formen av något vi kan kalla för mogenrock, gärna med ursprung i kalifornien eller någon engelsk universitetsstad.  jag kan inte med det bara, det kanske ligger hos mig men om det är så musik ska vara kan jag lika gärna vara utan. då blir jag  nog hellre skinn på ben. 
igår klämde jag och ebba: hugo och josefin från 1967. 

visste ni att cykeln i den är radialekrad? inte jag heller men jag tänkte iallafall dela med mig av det faktum så att det blir lite cykel här idag. och så måste jag bjuda på cykelns motsvarighet till hockeyfrillan(business in the front- party at the back):

nu känns det som om jag äntligen är tillbaka på banan igen- efter en dryg veckas pendling med cykel/ ärenden med cykel/ hämtning på skolaochdagis med cykel- känner jag mig hel som männska igen. fast inatt vaknade jag med ont i hälsenorna och fick kramp i vaderna ett par gånger. det är 50-50 på om det är ett ont eller ett gott tecken på kroppens återhämtning. även om jag börjat ligga i vänsterfilen känns det dock som om det är en lång väg till mälaren-runt form. 

och trots att den officiellt inte är klar(ingen frambroms, dålig bakbroms, sadeln är skev och kanske skulle man byta hjul medans man ändå var igång...) så kan jag känna mig så stolt över att jag byggt den själv. i made this!!! att åka till jobbet på, och annat, det är tamejtusan lite speciellt. nu fick jag ju också mycket hjälp av mekanikerna i sandsborg men ändå, detta är en av få saker som jag på sista tiden tänkt på och sträckt lite på ryggen när beundrande dagispappor med innebandyklubbor kommenterat den. 

joråsatt- byggt den själv serru- av ett par vidjerankor och en tub med lim. 

det finns ju ett väldigt skönt franskt uttryck om att när något är rent käpprätt åt helvete, ja då måste man sätta tillbaka kyrkan mitt i byn och idag tror jag att jag gjorde det, satte tillbaka kyrkan alltså

ingen hade tagit min parkeringsplats iallafall och när jag skulle åka hem upptäckte jag något fantastiskt:

45 centimeter framför min miyata on/off road stod en exakt likadan tjejmodell! herregud! hur ofta är det man stöter på något sådant? de var t o m från samma år!!! fatta sannolikheten!!! min var ju iochförsig från juni och det såg ut som om den här var tillverkad i augusti, om jag ínte minns helt fel men ändå...jag tror de hade stått där hela dagen och pratat för jag hade svårt att få loss min miyata till hemresan. nåväl- de ses nog snart igen. 

pedal on pedal on pedal on for miles.  

möt våren i spandex!

fritzls dagbok

jag vet inte vad som var bäst med morgonen: att min dotter sjöng andreas mattssons "AA" via telefon in till jourrummet innan jag klätt på mig eller den här teckningen som fanns utanför eriksdalsbadet när jag simmat klart

var sen och hämtade ett cykelpaket ute på dhl/västberga: ett ställe man åker till om man vill dricka mycket vatten

jag hade stor nytta av mina år som bud i new york när det var packdags, många tror ju att det ska vara jobbigt att cykla omkring med ett stort focksegel på cykeln men iochmed kastvindarna kunde jag nyttja det som sidovind och uppnå ganska höga farter uppemot 30-40 knop(ja, ni hör det här med segling ligger inte riktigt för mig, ett trauma i barndomen fick mig att sky knopar och reling som pesten, men förankra 22 kg cykelartikel på pakethållare kan jag)

fast sen när jag öppnade paketet blev jag lite besviken- hur i helskotta hade de tänkt att jag skulle cykla mälaren runt med bara ett hjul?

jag tog sen upp en kompis ur källaren för att han skulle få se lite dagsljus: det skönaste som finns: att bara sitta tyst, inte för att man inte har något att prata om men bara för man känner varandra så väl. han ville lyssna på augustus pablos "east of the river nile" och jag försökte skriva en haiku men det var så svårt att hitta något som rörde sig kring bmx. 

this is how we walk on the moon

till slut upplöstes kroppen i naturen och jag uppnådde nirvana.

(någonstans står ett rum med en hel jäkla jordglob i. det gäller bara att hitta dit.)

en falsk riddare på vägen

när jag vaknade idag, runt fem, hade jag annat i huvudet än min nästan perfekta kedjelinje. hur  kan det vara så kul att cykla runt med ögonen slutna och musiken igång och inte riktigt veta vartåt vägen bär? är det för att (nästan)allt annat bara går på räls? 
jag tänkte: snart är sommaren här och med dem de gröna löven. grönt är skönt. 
i sommar ska jag lära min son att cykla och den här sången är till honom. 

kinematografi

jag drog ned persiennerna igår, matade dvd:n full med finsk cykelfilm, satte på mig hjälm och spandex och en stor panna kaffe. när jag imorse kom ut ur visningsrummet, med CinemaScope-syn, hade jag bara en enda tanke i huvudet: cykelfilm kommer inte från finland!
jag har sett ricky rapper och oss emellan, den är inte bra. jag har sett cyclomania och oss emellan, den är inte bra. 
jag gillar finland. jag gillar cykel. men varför kan de inte mötas i fin harmoni? nä, det är inte upp till mig att svara på, det får bli en fråga för de där ungdomarna som sitter ute på gärdet och tittar på leni riefenstahl. 
pro primo: vad i hela saltpastillens frostiga hav är en cykelfilm? vi här på thesocialistbicycle har tittat igenom de allra flesta av filmerna som omnämns på imdb och kommit fram till följande: i nästan alla filmer finns minst en cykel med. som huvudroll eller biroll eller statist är mindre viktigt men kom ihåg detta vänner: i nästan alla filmer finns det en cykel med. alltså har vi ett ganska stort urval att göra och detta urval har gjorts helt godtyckligt och med endast ett kriterium: det är jag som bestämmer! jag vet att ni efter ha läst detta kommer tänka ut något som jag glömt men lita på mig: det har jag inte. jag har sett igenom allt och om det nu råkar vara någon av era filmer som jag inte skriver om så är det helt enkelt så att den inte är tillräckligt bra. skriv isåfall in och motivera er så kanske jag får tänka om. men det är inte troligt. ska bara säga att filmer såsom dodgeball(med lance i rollistan) och 40-year old virgin, inte riktigt går in under min definition på cykelfilm även om cykel har en stor betydelse i filmen. 
ok. nog nu. ni har väl precis som jag annat att pyssla med. action speaks louder than words:

sa jag att jag sett mycket cykelfilm? detta råkar vara de bästa jag sett och för er som är uppmärksamma så har ni redan sett att det är ju: e.t., pee wees big adventure, breaking away, return of the scorcher, pedal, a sunday in hell(jörgen leth har gjort många fina cykelfilmer, se dem gärna allihop), och the flying scotsman. hur den kvinnan fortfarande kan älska den mannen när han envisas med att sätta på sig en sån fånig hjälm är ju bara det ett starkt skäl till att se flying scotsman så vad väntar ni på? 

och ni får inte komma tillbaka förrän ni tittat på allt. 

finns det inget dåligt så finns det ju inget bra och eftersom ni undrar så är den sämsta filmen av de alla:

quicksilver med, just det, kevin bacon i rollen som börsmäklaren som förlorar "allt" men som hittar ny mening med livet iochmed att han blir cykelbud i san fransisco. 

de ser lite arga ut men var inte rädda, de är kära och har cykel tillsammans

filmtajm

hyvää päivää!

en lite längre artikel som kretsar kring temat cykel och film är på intågande och kommer snart dimpa ned i en dator nära dig. bli nu inte så förväntansfull som inför "cykel och erotik", det blev ju ett riktigt lågvattenmärke i slutändan. skicka gärna in tips hit till redaktionen om ni vet med er att ni har sett något riktigt bra. 

film är bäst när den handlar om cykel.

och nu kom jag på ännu ett tema och det är ju cykel och musik, något som ganska hårdhänt avhandlats på den något fascistoida sidan www.fixedgear.se. jag gillar musik, jag gillar cykel och måste därför även idag få bjuda på ett fint omslag från afrika

tres tres fort betyder ju, som vi alla vet, jätte jätte fort och det är ju så jag kommer cykla idag. 

laukkuni on kateissa

näkemiin

cykelporr

är det en vattenflaska du har i handen eller är du bara glad att se mig?

var är min bianchi med campagnologrupp och vittoriadäck?

synd att du inte tog med cykeln, annars hade du kunnat hänga med hem på en omgång

ja, jag fegade ur. låg länge i natt och tänkte på vad jag skulle skriva om erotiken och cykel och började imorse googla lite och hittade några ganska roliga bilder(försök själv, det är inte så svårt och du får garanterat roligt i fem sex sekunder), de här ovan är av de mer tama slaget. men, ni som varit oroliga: det verkar iallafall som man kan ha kul på hjul och det inger ju iallafall hopp. så jag lämnar jobbet till er men det brukar ju vara så med det mesta här i livet: att det börjar inombords. har man sen tur står det någon och väntar på en med en sirapsflaska, en tioväxlad schwinn och ett leende på läpparna. 

jag lämnar er med det bästa jag hittat: en pastisch på sjuttiotalsklassikern "the joy of sex" 

vi ses snart mellan ett par lindrigt rena ramar av stål

erotik

vulgärt eller inte men vi får ta detta som ett litet förspel till det som komma skall