we wont play culture to your nature

fucketifuck. med the vaselines "jesus dont want me for a sunbeam" i öronen körde jag rätt hårt igår kväll, lite onödigt hårt och så här i efterhand hade jag säkert kunna lösa det på ett mycket bättre sätt men det var ju inte bara mitt fel. förutsättningarna var cirkuspirkus elva minus, lite blåst, mörker, ett par cm nysnö och så toppa det med ett snöfall som inte var så där mjukt o vackert som det här, utan snarare som små små kobror som stacks i ögonen varje gång de träffade. hade alltså jobbat till tjugotvå o skulle förbi kärrtorp av alla ställen för att intjacka en sugino klinga och ett par ritchey--handtag till ett kommande bygge. via kartfunktionen i min iPhone hade jag lyckats klura ut att den snabbaste vägen måste vara via nackaskogen. jag hade ju då inte tagit med i beräkningen att jag är grymt mörkrädd och att myndigheterna gått ut med en klass-3 biohazard-varning i just de områden jag skulle färdas i:

jag hade en svag förhoppning om att det skulle vara upplyst(dessa rika joggare som bosatt sig i nacka borde väl ha ruskat lite i sina moderatpolitiker) men när jag vek av från den beträdda stigen var det enda som mötte mej mörker och dessa figurer:

shitpommesfrites!!! inte på länge har jag varit så jävla rädd och jag var tvungen att se till att jag hade täckt för mun och öron så att de inte skulle kunna köra en kräksmitta på mej. efter ett snabbt byte till OST "28 weeks later" körde jag vidare och nu var pulsen uppe i det blå. efter vad som kändes som en evighet(men som kanske rörde sig om tre minuter o fem sekunder) kom jag osmittad framtill civilisationen i björkhagen och så småningom kärrtorp. utväxlingen pengar mot cykelknark skedde smärtfritt och liksom vid de flesta kontakter med cykelintresserade bondade vi med en del märkliga repliker:

"budar du?"

"jag känner igen dej från starten mälaren runt 1999..?"

"jag körde P-B-P i fjol men var tvungen att lägga av efter femtioåtta mil"

osv

med ett par tårar i ögonvrån över att lämna min nyfunna kamrat vände jag sen hemåt. (jag hade inte hittat några som helst brats att meja ner men kärrtorp kanske är direkt bratsens hemvist) 

vid gullmarsplan, fortf med OST "28 weeks later" ringande i öronen tog jag så det fatala beslutet att ta den södra vägen av årstakanal hem. där väntade ju ännu fler

o jag vart tvungen att ta mitt gamla fartrekord 4 minuter och tretton sekunder för att klara mej ifrån dem. bara en gång tidigare har jag åkt den här vägen utan att träffa en endaste person, det är konstigt, jag har cyklat här vid två tre tiden på natten och alltid alltid träffat på nån, gärna en ensam tjej som är ute o springer. det är bra, tror jag, akta er för zombies bara. 

på morgonen efter blev det ännu en cykelsak att skriva om, när jag skulle parkera vid eriksdalsbadet stod där nämligen en vacker miyata, faktiskt den modell jag stod o valde mellan när jag köpte min richmond(miyatan var alldeles för dyr till slut, och den här modellen var dessutom i kolfiber). en mycket vacker skapelse med tidstypiska detaljer i lilaanodizerat(kanske inte så snyggt i långa loppet)

pappa lämnar dem ifred en stund så de kan bekanta sig lite med varandra, de är ju ändå födda samtidigt, säsongen 1992-93

men nu får det fan mej räcka med vinter. nu har jag fått nog, det är så jävla tungt och gör så ont och jag har börjat drömma om att jag cyklar genom kvicksand. har även börat utveckla en ny cykelstil med armarna sträckta rakt fram och mitt triceps problem har börjat avta. sen ser jag ju ut som en person som sitter o läser en dagstidning på toaletten men det hör inte hit.