when in rome

under korkeken

stan på landet

det gick ganska snabbt dit- mindre snabbt hem, kan ha varit alla öl som shrek bjöd på, han är en riktig uppviglare den där.

att komma hem ska ju vara en schlager, har jag hört. nu vet jag inte iofs om täby är mitt vorsprung eller inte, ibland känns det som ett rent nederlag att åka dit(inte till dig syster, jag menar mer kommunen i sig). det var kul att träffa anna-eduardo-hugo-marta-shrek. men jag såg en hel del märkliga saker. 

storstugan är det ingen som flyttar på iallafall, inte i första taget. 

detta torn köptes av filippa och fredrik när de var i berlin 1998, och placerades vid mitt alma mater, tibble gymnasium för att öka på täbys sexighet. 

det var varmt även på hemvägen, vissa valde att polettera cykeln och ta luftballong hem. 

jag gjorde sen en riktig fräckis. hade av en trogen läsare fått mig tillskickat en länk till tränare troys lektion i att klättra i backar. 

jag lyssnade, tog till mig kunskaper och hans lugn. sen besteg jag nybohovsbacken med 46/14. 

sittande. 

ibland känner jag mig så glad, ibland känner jag mig så ledsen

ett par veckor har passerat med fixien och jag har klättrat en hel del backar i min närhet: liljeholmsbron, uppenbarelsekyrkebacken, mälarhöjdsbacken(en ren mardröm!, gjorde det därför sex gånger på två dagar!), skanstullsbacken, E4- backen, och självklart västerbron ett par gånger. det enda som är kvar är väl den där nybohovsbacken men varje gång jag vilar ögonen på den vänder jag om och känner att jag inte riktigt är redo. 

minns ni scenen i quicksilver? när kevin bacon blivit utmanad av lawrence fishburne på en bikebattle i san fran och kevin cyklar först uppför den sista backen. ett par sekunder senare kommer lawrence och han har tagit snålskjuts med en lastbil. när jag ser nybohovsbacken känner jag att jag vill ha en lastbil på min vänstra sida att ta tag i. just 46/14 är lite tungt för den backen och kanske har jag tagit mig vatten över huvudet med denna utväxling. det kanske är lite väl onödigt tungt tillochmed på vanlig väg. 

å andra sidan är det väldigt kul att blåsa förbi konsulterna i uppförsbacken på liljeholmsbron varje morgon. det är en last jag har, inget jag är stolt över direkt men ack så kul. 

ikväll blir det örnsberg- täby- örnsberg, cirka fyra, fem mil i ganska flack terräng, men ser jag en backe ska jag klättra den. 

tänkte på dig som min bergstopp- tänkte på dig som min höjdpunkt

just det, jag glömde ju varför jag började skriva det här inlägget och det var ju att jag igår uppfyllde en längtan inom mig jag haft länge men varit lite rädd för att genomföra. jag har ett väldigt starkt barndomsminne från när jag var barn, såklart. min mamma jobbade på högalidsskolan och jag var sjuk och jag vet inte riktigt hur det fungerade med vabbning på den tiden men jag fick iallafall följa med och hon var sen och körde som en vettvilling i morgontrafiken och jag minns att vi snurrade och snurrade uppför alla södermalms backar till vi till slut körde upp på skolgården. och jag minns att den där skolgården var nog det vackraste jag sett i hela livet, även om det snurrade runt ganska mycket i huvudet just då pga av febern och allt och att hon hade väldigt bråttom och hon parkerade(på skolgården!) och slet ut mig ur bilen och vi sprang tillsammans till hennes lektion som redan hade börjat. jag har länge tänkt att jag skulle cykla förbi där och se om det var lika vackert som jag minns och igår gjorde jag alltså det och det var det, lika vackert alltså och det är konstigt med minnen tycker jag. för ibland fungerar inte det som man vill och jag har varit på otaliga platser och försökt återuppleva någonting som gått förlorat men det har inte lyckats men igår gick det och det var fantastiskt. 

moholy- nagy

tog en lunch på stående fot tillsammans med laszlo idag. han bjöd på jordgubbstwizzlers(nu inne igen på ica, mariatorget!) och snapple. jag hade kommit på en ny teknik att bita som jag gärna ville visa upp och han passade på att fotografera lite. han verkar gilla skuggor och ett oväntat perspektiv, men han har ju också på ett sätt fastnat i tjugotalets bauhaus-estetik, jag tyckte gott han kunde försöka förnya sig lite men det fnös han åt. "är det gott nog åt gropius är det gott nog åt mig", sa han innan han ville tipsa lite om farorna med mälaren runt. han tyckte, och det har jag nog också haft lite mardrömmar om, att värmen kom som numero uno bland det jobbiga inslagen. men sen tyckte han att det fanns en stor risk att bli uttråkad också. "sitter man tolv, tretton timmar i sadeln händer det oundvikligen saker med ens psyke", sa han och såg så där klok ut som bara en människa som upplevt weimar- republiken kan göra. jag hade länge tänkt att jag skulle ha med mig min ajpodd men även detta tyckte l m- n inte var så lyckat.

"utsätt dig, erik, utsätt dig. rid ut stormen och väx som människa"

han kanske har rätt. man skulle ju också kunna ta med ajpodden men bara ladda den med avskyvärd musik. tänk er tre timmar med bruce hornsby and the range, på högsta, följt av dr bombay på repeat. 

då tror jag man liksom vill komma hem så snabbt som möjligt. 

con frakes

ibland kommer det hinder på livets stig som känns onödigt svåra att försöka passera

just det här skulle jag nog iofs kunna fixa med lite benstyrka och vind i rygg men det var så många som stod o tittade och jag ville inte chockera dem på något sätt.

till er som oroat er, oroa er inte längre. jag har till slut hittat ett yrke värdigt mina talanger: jag ska cykla runt och leverera konsums corn flakes i stor-stockholmsområdet. jag provade idag och det fungerade fint. det lät lite bara om just corn flakesen och jag måste nog komma på något att dämpa det ljudet med, annars blir jag nog galen i längden. som att ha en jättestor maraccas mellan benen. 

ni har säkert även undrat över var fotografin tagit vägen i det här landet och jag har kommit fram till en del svar. på modernas väggar är jag stolt över att kunna få se sven westerlunds fina landskapsserie från ljuva åttiotal. sen finns där även en del becher

och faktiskt en väldigt vacker t.ruff som man går ner i brygga när man ser

undrar ni över den erbarmligt dåliga bildkvalitén så ska jag säga er att det råder fotoförbud på mm och dessa är sas tagna med en ganska loose cannon...

jag frågade var de hade sin kollektion med axel hüttes bilder, i mitt tycke den enda av tyskarna som kan konkurrera med håkan nessers poesi och de förde ner mig i ett källarrum och informerade mig om att axel hütte råkat i konflikt med sin hustru kring storleken hans "diptych II" skulle ha vid venedig biennalen 2004 och han hade blivit så märkt av detta att han gett upp fotografin och börjat tillverka asfalteringsmaskiner istället. se där! se upp! också ett livsöde att begrunda. tur att jag har alla hans böcker. 

sorgligt nog har det börjat rivas lite på denna vackra byggnad. vi snackar veckor sen- inge mer. snyft. 

en tår kan man även fälla över denna, kanske inte botteccias starkaste designstund. vaffancullo, eller dylikt. 

dagen avslutades med detta- kanske inte humorns största stund men man skulle ju iofs kunna titta på det med en ironisk blick men jag har det inte i mig nuförtiden. jag, som alltid varit så ironisk(egentligen är jag bara rädd för att prata om vissa saker och gömmer det bakom en fasad av ironi), kan inte med det längre. 

jag letade även länge idag efter glenn strömbergs pasta. ingenstans i staden s kan jag hitta den och den saknas mig faktiskt. 

mi dormemas

havu tason da kafo!

gamboj?

peniso!

ne ĉagreniĝu.

mi ŝatas aŭskulti muzikoni.

bonan nokton!!!

nynäs- sthlm

det tog ett tag att hitta ut ur stan men sen blev det fint jämnt väglag. sverige är ju fantastiskt och vackert och så men det ser ju nästan likadant ut överallt. framåt såg det ut så här

och åt vänster så här

och åt höger så här

hela tiden och förutom att vi såg prinsessan madde köra förbi hände faktiskt ingenting av vikt på hela resan. kanske därför krassemannen ser så uppgiven ut

i den här lilla serien som jag inte kunde undanhålla er. han hade stora problem med sin "asaklitt", själv fungerade mina vattenflaskor utan större problem. 

vi stod och valde mellan oaxen och operakällarens bakficka när det började närma sig lunch men kom till slut fram till att detta alternativ hade den godaste menyn i trakten. närproducerat och ekologiskt? nä, inte direkt va. men det är gott ibland, även om jag kände att det blev lite väl mycket med 150g, pommes OCH en mjukglass. 

den röda rutten får två av tio pedaler. den var enformig, låg för nära motorvägen och bjöd på alltför lite fägring för att bli något annat än en ren transportsträcka. 

nästa gång blir det den gröna rutten, kanske även lite grönt till maten skulle göra gott.